2005-04-06 - 2:44 p.m.
Tänään on ihana päivä! Aurinko paistaa, ja mulla on uusia vaatteita. Eilen iltapäivällä oli retail therapy sessio. Eli shoppailin hulluna. Henkka&Maukka on ihan wonderland. Hirveesti voi kantaa tavaraa sieltä himaan, ja köyhtyä ei tarvitse juuri lainkaan! Ihanaa! Aamu alkoi Hesarilla, kahvilla ja Magic Bullet-pirtelöllä. Voiko paremmin aamu alkaa? Svar: nej.
Hesarissa joku sosiaalipsykologian tutkija sätti kuinka tosi-tv ohjaa ihmisiä brändäämään itseään, ja työelämä vaatii että ihminen koko ajan kehittää itseään työntekijänä. ”Keskeisintä on kehittyä ja muuttua jatkuvasti työntekijänä.” Ja tämä siis on huono asia? Mun mielestä se kertoo enemmän ihmisestä kuin yhteiskunnasta jos henkilö EI halua kehittää itseään, oppia ja muuttua. That’s just stupid. Toi menee listalle.
Illalla on keikka Porvoossa. Mukana ovat myös Pekka Jalava ja Tommi Mujunen. Keikka alkaa vasta myöhään illalla, joten illalla en ehdi tänne kirjoittaa. Tässä siis tämän päivän anti.
Loppukevennykseksi viisaita sanoja mun viime pääkirjoituksesta. Vihainen nuori nainen kuittaa.
”Idag det var sista sommarlovsdagen och därför jag hjälpte pappa i affären. Först vi fyllde skyltfönster och klistrade reaprislappar och sen vi plockade nya varor.” Med dessa ord börjar Jonas Hassen Khemiris bok Ett Öga Rött. Khemiris bok har fått ett fantastiskt mottagande i Sverige, och boken är faktiskt alldeles speciell. Khemiri skriver nämligen på ”invandrarsvenska”. Från början till slut uttrycker han sig på invandrarsvenska, inte vanlig högsvenska. Och ju längre man läser boken förstår man varför. Det är hans röst. Så skall han uttrycka sig, hans språk är ju en del av hans identitet.
Språkforskaren Trygve Söderling skrev för ett tag sedan i Hufvudstadsbladets söndagsbilaga om just detta fenomen, men han relaterade det till den svenska vi talar här i Finland. Söderling menar att det faktiskt inte är så förskastligt att använda sig av ett eget språk, sitt eget sätt att tala, som sätt att kommunicera även i tryck. Slang, lånord och dialekter berikar språket, menar Söderling. Och det är fantastiskt att någon äntligen säger detta. Den talade finlandssvenskan passar kanske illa i en tidning, i journalistik, och stilen kan ta bort en del av kredibiliteten i vissa sammanhang. Vi hankeiter skriver mest vetenskaplig text, och där passar det sig förstås inte att uttrycka sin identitet varken åt håll eller annat. Men kanske vi borde göra det mera i andra sammanhang?
Kanske det inte är så vansinnigt dramatiskt att använda finlandismer eller engelskspråkiga uttryck i sina texter. Kanske språkfascisterna har fel, de bara för mer oväsen om sig. Kanske vi har blivit så pass multilinguella att vi behärskar ett antal språk så väl att vi kan välja och vräka i olika språk för att hitta just det uttryck vi behöver för att bäst skapa den känsla vi är ute efter. Kanske det är meningen att språket ska utvecklas under tidens lopp, genom olika generationers påverkningar. Är det ett egenvärde att språk stagnerar och med våld ska skyddas från yttre effekter? Hoppas inte. Anamma ditt språk, och utveckla det. Uttryck dig som du vill. Fight the power, liksom.
